Varulager kan värderas med olika värderingsmetoder
I slutet av räkenskapsåret ska varulager inventeras och värderas. Ett varulager är materiella tillgångar som har för avsikt att säljas, som är under tillverkning eller som ska användas i produktionen av varor eller tjänster. Det finns flera typer av lagervärdering beroende på vilken typ av metod som väljs för värderingen. Ett varulager kan väljas att värderas på det verkliga värdet, återanskaffningsvärdet och anskaffningsvärdet. Det verkliga värdet kallas även för nettoförsäljningsvärdet och är en varas beräknade försäljningsvärde minus eventuella försäljningskostnader. Med beräkning av denna metod räknas inte eventuellt svinn, så kallad inkurans, med.
Återanskaffningsvärdet är värdet som varan hade haft om balansdagens priser hade gällt, alltså vad det skulle ha kostat att återskaffa varan. Här räknas inkuransen med om en sådan existerar. Anskaffningsvärdet är vad det har kostat att färdigställa varan. Här beräknas inte inkuransen, men lagret kan värderas till endast 97 procent av det sammanlagda anskaffningsvärdet, vilket då ger ett inkuransavdrag på tre procent. Det vanligaste är att det är anskaffningsvärdet och det verkliga värdet som används vid lagervärdering.
Olika principer vid lagervärdering
Varulagrerna bör värderas enligt två huvudsakliga principer – LVP (lägsta värdets princip) och FIFO (först in–först ut-principen).
Lägsta värdets princip bör alltid tillämpas vid lagervärdering. Den innebär att det värdet som är lägst, antingen anskaffningsvärdet eller det verkliga värdet, används som grund för värderingen. Om anskaffningsvärdet visar sig vara lägre än det verkliga värdet beräknas varulagret enligt 97-procentsregeln som tidigare nämnt. Avdraget på tre procent kallas inkurans och är en värdemiskning av varor på grund av exempelvis skador och teknisk eller modemässig föråldring. Värdering enligt LVP ska ske post för post sålänge inte värderingen gäller en homogen grupp, så som råmaterial av samma typ för tillverkning av varor. Gäller det värdering av en homogen grupp varor kan de värderas kollektivt.
FIFO står för first in–first out, eller på svenska, först in–först ut-principen. Principen innebär alltså att de produkter och varor av samma sort som köpts in till lagret först också ska säljas först och därmed kan det antas att de varor som finns i lagret vid räkenskapsåret även är de som senast blev inköpta.
LIFO står för last in–first out och innebär att de varor som köpts in sist ska säljas först. Denna metod tillämpas framförallt i USA och i Östeuropa och är väldigt ovanlig i Sverige.